Christina Rickardsson, slutade aldrig att gå... Foto Kent Norberg.

"Sluta aldrig gå..."

2017-10-26 15:03

Christina Rickardsson är tjejen som bildligt sagt aldrig slutade att gå.
På onsdagen berättade hon om sin resa, från extremt fattig vardag boende i en grotta med sin mamma i Sao Paolo, till att som 8-åring adopteras till en ny familj i Vindeln.
 

Det kan man med fog kalla för ett stort steg...

Christina föddes 1983. Mamman och lillebror var hennes familj. Ingen beskyddande pappa fanns närvarande. Varje dag vet en kamp för överlevnad. Valet stod mellan gatan eller att bo i en grottspricka, två mil från staden:
-Mamma tog oss till grottan, där skapade vi oss vår vardag.

Även om orm var en vanligt förekommande föda, så var svält en daglig företeelse:
-Jag skulle beskriva känslan som ett brännande metallstycke i magen.

Fram till att Christina var fem år levde hon i vildmarken. I bland gick de barfota 20 kilometer in till staden för att försöka tigga ihop en slant, till ris:
-Vi blev sparkade och bespottade. Men fysiska smärtan var inte värst. Utanförskapet, att bli ignorerade av folket i staden och inte få tillhöra den sociala gemenskapen, det var mest smärtsamt.  

Trots fattigdom fick ändå Christina och hennes lillebror en slags trygghet och stor uppmärksamhet med mamman i grottan. Men allt skulle förändras abrupt, då det en dag dök upp män med hundar som drev den lilla familjen från sin enkla bostad ut i ingenstans.

De tvingades att ta sin flykt till en av kåkstäderna i Sao Paolo. Men det fanns inga medel för att ens bygga sig ett plåtskjul utan familjen sov på marken mellan skjulen. En otroligt tuff och osäker tillvaro för en mamma med två småbarn:
-I naturen hade jag i alla fall lärt mig se vilka spindlar och ormar som var giftiga och farliga. Men i en stad med 16 miljoner invånare kunde jag inte se vem som var ond eller inte.
-Det var en stor chock!

Det skulle bli än värre... Mamman var ofta borta för att leta efter jobb, vilket resulterade i att Christina lämnades ensam. Hon konstaterade snabbt att "ensam är inte stark" i en sådan miljö. 

Christina hamnade i ett gatugäng. Enda chansen för ett ensamt litet barn att överleva i den brutala världen, i kåkstaden:
-Vi letade mat i soptunnor, snattade frukt och stal plånböcker. För att lindra svälten sniffade vi lim. I dag brukar gatubarnen tyngre droger. Men på något vis gav vi inte upp utan lärde oss att ta hand om varandra. Det var en kamp på liv och död varje dag. 

En annan liten flicka vid namn Camille blev Christinas första riktiga vän i livet:
-Hon invigde mig i gatugänget. En otrolig storyteller, som genom sina berättelser fick oss att drömma oss bort till en bättre värld, långt ifrån ondska och svält.

Tyvärr fick Christina uppleva hur militärpolisen fick tag på flera av barnen, inklusive Camille:

-Jag har svårt än i dag att greppa hur lite våra liv var värda. Synen när de sköt mina vänner och de sjönk ihop, döda, är ett fruktansvärt minne.

Christina var 7 år när detta hände. Hon har alltid varit snabb och atletisk och det räddade henne den gången från döden. Efter detta lyckades mamman hitta henne och bereda en plats på ett barnhem. Något som ett år senare resulterade i att hon och hennes lillebror, adopterades till en barnlös familj i Vindeln:
-Mamma skickade med mig orden: "Vad som än händer i livet stanna aldrig upp utan fortsätt att gå!".

I Sverige möttes hon av ett "konstigt språk" och midsommarfirande:
-Första tiden handlade allt om att anpassa mig. Det var en stor omställning att komma från ett liv med fysiskt överlevnad i en grotta och senare som gatubarn i Sao Paolo - till psykisk överlevnad, i ett litet samhälle i Sverige.

Men var det något Christina var bra på så var det just anpassning. Hon berättade under föreläsningen i Arvidsjaur om förändringen från att sniffa lim och att hålla sig undan onda män, till ett bättre liv i Vindeln med idrottsinslag i vardagen. Hon började med att vinna en skoltävling genom att formligen "springa skidor" in i mål. För springa undan det kunde hon! Idrottande tog fart. Kanske inte just skidkarriären. Däremot blev Christina blev en väldigt duktig löperska, i svenska toppskiktet.

Christina har i dag många "järn i elden". Hon skriver, föreläser och arbetar med flera olika projekt:
-Det går dock inte en dag utan att jag tänker på mina vänner gatubarnen, som jag lämnade.

Inte minst därför har hon startat en stiftelse för gatu- och barnhemsbarn i Brasilien. Syftet är att försöka ge dem utbildning så att de kan ta sig ur fattigdomsspiralen.

Christinas funderade länge på att skriva ner alla sina upplevelser. Något som adoptivmamman Lilian uppmuntrade. I dag är boken verklighet och heter inte helt oväntat: "Sluta aldrig gå". 

Tyvärr hann aldrig hennes adoptivmamma uppleva dotterns framgångar:
-Nej, det är en sorg att hon dog när jag var 16 år. Men min biologiska mammas ord "sluta aldrig gå" klingar fortfarande i mitt huvud och det är vad som driver mig framåt...

 


Skriv ut: