Han reste för att hjälpa – men kom aldrig hem

Gunnar Lundström – Glommersträsksonen som reste till Abessinien för att hjälpa. Från en liten by i Norrlands inland till ett krig långt borta – och tillbaka hem som ett minne. Nu 90 år senare hedras minnet än en gång!

Det finns platser där historien känns nära. Glommersträsk är en sådan plats. Här, vid den gamla klockstapeln, finns ett minnesmärke över en ung man som lämnade sin hemby och reste till andra sidan världen. Han var inte soldat. Han reste inte för att erövra eller strida.

Han reste för att hjälpa. Hans namn var Gunnar Lundström. När han avled på nyårsafton 1935, efter ett italienskt flyganfall mot den svenska Röda Kors-ambulansen i Abessinien, var han bara 24 år gammal. Hans liv hade börjat i Glommersträsk – men hans sista dagar kom att utspela sig tusentals kilometer hemifrån, mitt i ett av 1930-talets mest brutala krig.

Med ett mäktigt trumpetsolo inleddes minnesceremonin, med tal och kransnedläggning, vid Gunnar Lundströms minnessten i Glommersträsk.

Gunnar föddes den 20 maj 1911 i Glommersträsk. Han arbetade med olika saker. Ett minne från hans ungdom berättar att han sålde korv och amerikanskt fläsk, till bland andra de arbetare som sysslade med AK-arbetena vid Saltmyran. Han körde omkring i en T-Ford.

Bakom de stora orden om krig och Röda Korset fanns en ung norrlänning som körde sin bil på vägarna hemma i bygden och försökte försörja sig. Ingen kunde då ana att hans namn snart skulle bli känt långt utanför Norrbottens gränser.

Hösten 1935 förändrades situationen dramatiskt i Afrika.

Italien under Benito Mussolini hade angripit Abessinien, dagens Etiopien. Det var ett kolonialkrig där den italienska sidan hade ett enormt militärt övertag, bland annat genom flyg och moderna vapen.

I Sverige växte engagemanget för det etiopiska folket.

Svenska Röda Korset organiserade en ambulansgrupp som skulle ge sjukvård åt krigets offer. Intresset var stort. Mer än 400 svenskar ville följa med, men endast tolv personer valdes ut.

En av dem var Gunnar Lundström från Glommersträsk.

Det var ett märkligt och modigt beslut för en 24-årig man från en liten by i Norrlands inland. Han skulle lämna hembygden för en plats som de flesta svenskar bara kunde föreställa sig genom tidningarnas bilder och berättelser.

Den svenska ambulansen färdades genom ett land där moderna vägar nästan saknades. Bilarna fastnade i lera och expeditionen fick kämpa sig fram under mycket svåra förhållanden. Till slut delades ambulansen i två grupper och den ena gruppen nådde fram till Dolo i södra Abessinien.

Där upprättades ett provisoriskt sjukhus. Röda Korsets flaggor syntes tydligt.
Men det hjälpte inte.

Gunnar skrev bland annat i sin dagbok: ”Nationalflaggor voro uppsatta och utlagda. Bomber kastades både nedanför och ovanför vårt läger. Kulspruteeld slog ned mellan bilarna. Sista salvan slog ned 5–7 meter ifrån oss. En så lång söndag har jag knappats upplevt. Har ej lust att vare sig läsa eller skriva. Omkring 400 patienter har behandlats hittills under resan. På eftermiddagen kom vi överens om att söka en bättre skyddad plats nedåt floden. Kollegan Alemajo höll på att tas av en boaorm, då han gömt sig för en flygare. Man vet inte om man får uppleva julen. Tanken går osökt till föregående jular, till nära och kära…

Italienskt flyg angrep den svenska sjukvårdsanläggningen. Mer än hundra bomber fälldes enligt senare forskning. Sjukhuset förstördes tillsammans med en stor del av sjukvårdsutrustningen och många av patienterna dödades eller skadades.

Gunnar Lundström träffades av en bombskärva och skadades svårt. Men enligt det samtida svenska materialet tänkte han inte i första hand på sig själv.

Hans sista ord uppges ha varit:
”Jag måste hjälpa de skadade.”

Det är kanske den starkaste meningen i hela berättelsen om Gunnar Lundström. Han hade rest till Abessinien just för att hjälpa människor. När han själv låg svårt sårad var det fortfarande de andra han tänkte på.

Ulf Hylander, barnbarn till Fride Hylander:
Det känns fint att få hålla tal på samma plats som farfar Fride gjorde för 90 år sedan.
”På själva julafton 1935 var Gunnar med sitt fordon till fronten och hämtade de första sårade, vilka togs omhand av sjukvårdspersonalen, däribland farfar Fride.

Knappt en vecka senare, dagen före nyårsafton, anföll italienarna i bombvåg på bombvåg. Sammanlagt fälldes 4 286 kg bomber!

General Grazianis order var att kraftigt bombardera de vita tälten, även om sjukhusets tält skulle bli träffade. Totalt dog 42 personer och kirurgisk utrustning förstördes.

Gunnar var en av de svårast skadade. Han hittades i sitt fordon, där han försökt ta skydd. Men bilen blev träffad och han var illa däran. Ena överarmen krossades med stora blodförluster, och ännu värre: Käken var bortsprängd, tungan och strupen kraftigt söndertrasade. Den skadade käken gjorde att han inte kunde prata men han skrev i sanden med ett finger: ”Gud är min frälsning”.

På nyårsafton vid 13-tiden lastades de svårast skadade på lastbil de skumpiga 10 milen till en plats där flygaren von Rosen kunde föra dem vidare. På flaket låg Gunnar och farfar Fride sida vid sida och kramade varandras händer. Efter ett par timmars färd på lastbilsflaket avled Gunnar. Farfar Fride beskriver vännen Gunnar Lundström som en ”hjälte i glada kamraters lag, som när han gick till fronten sa ett par ord som ingen kunde glömma:
”Det kan hända att jag aldrig återkommer. Det bästa ni kan få höra om mig är att jag dött på min post”. Gunnar överlevde inte sina skador. Han avled på nyårsafton 1935, endast 24 år.

Nyheten väckte stark förstämning i Sverige. Den svenska Röda Kors-ambulansen hade angripits trots sina tydliga Röda Kors-markeringar, och händelsen kom att betraktas som ett allvarligt brott mot de principer som skulle skydda sjukvård och sårade i krig.

Gunnars kamrater tog farväl av honom vid en enkel fältmässig grav i Etiopien. Han blev kvar där. Och det är en viktig del av historien. Gunnar kom aldrig tillbaka till Glommersträsk.

Men Glommersträsk såg till att han inte blev bortglömd.

Gunnars närmaste gav senare möjlighet att få hans kropp hemförd till Sverige. Men enligt den dokumentation som finns om hans historia valde familjen att pengarna i stället kunde göra större nytta i Afrika. Därför blev graven kvar i Etiopien.

Hemma i Glommersträsk skulle han i stället få ett minnesmärke. År 1936 reste Svenska Röda Korset en minnessten vid den gamla klockstapeln. Invigningen av minnesstenen blev något alldeles särskilt.

(Källor: Lars Gyllenhaal, Röda Korset, Arvidsjaurs kommuns bildarkiv, Wikipedia.)

Glommersträsk fylldes av människor den varna höstdagen 1936. Svenska flaggor syntes överallt. Skolbarn deltog i ceremonin. Det har senare berättats att omkring 5 000 personer kom till byn för att närvara vid avtäckningen.

Siffran kan låta nästan otrolig. Men historikern Lars Gyllenhaal har gått tillbaka till dåtidens tidningar och konstaterar att den höga siffran faktiskt bekräftas.

Det var alltså inte bara Glommersträsk som sörjde Gunnar Lundström. Människor från stora delar av Sverige kom för att hedra honom. Det säger mycket om vilken symbol hans öde hade blivit.

I dag är det snart ett sekel sedan Gunnar Lundström reste till Abessinien. Mycket har förändrats sedan dess. Abessinien heter Etiopien. De italienska fascisterna och deras kolonialkrig tillhör historien. De människor som kände Gunnar personligen är nästan alla borta.

Men minnesstenen står kvar.

/Kent Norberg